Kulturreservatet Västeräng, ett levande privatägt jordbruk
Byn Västeräng, med byggnader, mark, fäbodar och skog, utgör en helhetsmiljö av mycket högt kulturhistoriskt värde. I september 2002 invigdes här Gävleborgs läns första kulturreservat. Syftet med kulturreservatet är att bevara en by, som genom markanvändning och byggnader ger en bild av hur det traditionella jordbruket sett ut i Hälsingland från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. Skötseln sker genom åkerbruk och betesdrift, samt underhåll av byggnaderna med traditionell teknik.

Redan år 1542 var Västeräng en fullt utvecklad by med fyra gårdar. Efter en förödande brand byggdes byn upp igen år 1700, och allt sedan dess har bebyggelsen varit belägen på samma plats. Ol-Ers är en av tre ståtliga gårdar i den täta bykärnan. De andra gårdarna i bykärnan är Ersk-Mickels, Scheffners, de tre gårdarna ägs av familjen Persson. Lite norr om bykärnan ligger gården Bommens som ägs av John Jonsson. 
De tillhörande markerna utgör ett rikt varierat odlingslandskap, åkrar och ängsmarker i oregelbundna former kantas av stenmurar och öppna diken. Här finns ovanligt många hölador av hög ålder, varav flera ursprungligen varit trösklogar. Vid byvägen söder om Ol-Ers ligger en lada, ursprungligen loge, daterad till 1580. Tillsammans med de logar från olika tider som bevarats på sin plats, erbjuder de gamla ladorna en unik möjlighet, för den kunnige, att studera tröskningens historia i Hälsingland.

De nuvarande huvudbyggnaderna är från 1840- till 1860-tal. Mangårdsbyggnaden flankeras av två flyglar, med ladugård, stall och snickarbod, allt uppvisande en extremt genomförd symmetri. Till gården hör även två logar och ett stort härbre i tre våningar. Så väl stenarbetet, smidet och timmertekniken utstrålar stor hantverksskicklighet och kvalitet. Till sevärdheterna hör även en stor trädgård med gamla växter.
Sedan 1766 har Ol-Ers tillhört samma släkt.

I den kringliggande jordbruksbygden finns flera kulturhistoriskt värdefulla byar och enskilda gårdar. Bebyggelsestrukturen i området är jämförelsevis lite förändrad sedan storskiftet på 1760-talet. Trakten är även rik på fornlämningar.